Det var för snart tre år sen jag sökte hjälp för det här. Men det blev ändå alltid värre. När jag satt där inne på golvet på toaletten och blodet färgade kaklet mörkrött, det är över ett år sen nu. Men ändå kommer jag ihåg hur jag skapade vartenda ärr jag har på min kropp, kommer ihåg exakt anledning till varför det blev som det blev. Vissa djupare än andra. Han ringde mig fyrtio gånger men jag vägrade att svara. En annan ville åka ner till mig direkt för att binda mina händer bakom ryggen så jag inte kunde göra det jag planerat att göra. Att ta mitt eget liv. Badrummet såg ut som ett slakteri flera gånger och med en mopp och soppåse så var allt borta på två minuter. Han åkte ner helgen efter den mest jobbiga och panikfyllda dagen, för att vara med mig. Struntade i sitt jobb, struntade i om jag var bra för honom, han fanns bara där. Hans kramar gjorde mig varm och gav hopp om en framtid. Så länge jag fick ha honom i mina armar var allting bra. Det är konstigt hur man kan tro att allt har gått helt åt helvete men sen inse att det faktiskt gick att gå ännu mer åt helvete. I höstas gjorde det de, det gick helt käpprätt åt helvete, utan att jag kunde ana något eller stoppa det. Om jag bara visste hur det skulle vara nu så skulle jag kämpat mig igenom den där jävla vintern. Vilken jävla tur att jag överlevde. Åh fyfan.