Mardröm. Jag lever i en äcklig mardröm. Jag har levt som en helt normal och vanlig människa i snart två månader, jag har haft orken och viljan att hitta på saker. Men det börjar komma tillbaka nu, den oändliga tröttheten och orkeslösheten. Jag trodde medicinen fungerade men nu känner jag hur depressionen kommer smygande, hur ångesten blir tyngre och tyngre. Impulserna blir starkare hela tiden och jag var nära på att skära upp armen innan idag. Jag klarade det, jag kämpade emot impulsen. Jag saknar såren och blodet, hur lakanen färgades röda och det som ömmade under tröjärmen. Jag saknar min vita tröja med nerblodad ärm och stora blodiga bandage. Jag saknar allt som har med självskada att göra. Det är helt sjukt egentligen. Mina tankar börjar skena iväg, på stora glipor, blödande sår och överdoser. Jag vill inte dö men jag vill så gärna bli räddad. Från mitt eget livsäckel, från monsterna inuti mitt huvud. Jag vill bara att någon ska bära upp mig på sin axel och springa långt härifrån. Jag vill bara få må bra, få vara okej, få vara en vanlig människa utan ostabilt psyke. Är det för mycket begärt? Det här med självmord, skärsår, depressioner, diskussioner om inläggningar och mediciner har varit min vardag i snart två år. Och påriktigt är jag så jävla helvetes trött på att jag aldrig blir bättre hur mycket jag än kämpar. Att få bli bättre, är det så jävla mycket begärt?