jag var slut när du hittade mig
Ibland vill jag gå tillbaka, tillbaka till året då jag rasade ner i vikt efter att han lämnat mig. Gå tillbaka till då han fick tvinga i mig mat för att jag vägrade annars, då jag åt en banan och spydde upp den igen, då allting mitt liv bestod av var att äta mindre hela tiden för ingenting annat gick att kontrollera. Ibland tänker jag att det aldrig var värt det, att tappa hår, vara konstant trött och yr, behöva ljuga och stänga ute mina nära. Och det var ju inte värt det egentligen, jag vet ju det. Jag var inte villig att betala det priset för att bli smal.
Men det är svårt att förklara hur man kan sakna det, ingen ska förstå det egentligen. Men i vissa stunder så vill jag bara tillåta mig falla tillbaks, rasa ännu mer i vikt och bli så smal som jag alltid velat vara. Men jag vet innerst inne att det finns så mycket mer i livet än just smalhet. Jag är bara för trångsynt för att uppskatta det.
Jag blev livrädd när jag föll i duschen, jag blir livrädd när jag äter för mycket en dag, jag är livrädd när ångesten över mat infinner sig. Så varför saknar jag det?
Jo, för jag vill få känna kontroll över någonting när jag vet att allt annat bara håller på att glida ur händerna på mig.